Notify

Testar att mobilblogga, smidigt om det funkar! :D

Har precis druckit en toffe coffee, så en bild på en liten "kaffegök" var väl passande...

/Big hug from me! <3

Jag tror att alla människor har en begåvning inom något, att alla har förmågan att lyckas om man kämpar tillräckligt hårt. Såklart har vi alla olika talanger och självklart kan vi inte vara bäst på allt. Man ska inte pressa sig till något som ligger utanför den egna förmågan, men det är viktigt att satsa på något.

Jag tycker ofta man märker skillnad på personer som brinner för något gentemot sådana som inte riktigt verkar ha något större intresse. Motivationen lever liksom kvar och speglar sig i allt annat, inte bara i den speciella hobbyn. Man växer liksom som människa när man är bra på något och det känns värdefullt. Hade jag inte hållit på med ridsport tror jag inte ens jag hade haft hälften så mycket självförtroende som jag har idag.



Alla borde våga satsa.

Den här kvällen kommer att bli en plugg-kväll. Förhoppningsvis hinner jag klart med historieuppsatsen... Om inte så blir det stressigt! Känner att det blir mycket plugg även imorgon, sen dag + franska till dagen efter.



På fredag hinner jag i alla fall uppdatera ordentligt, eftersom mina planer för den kvälllen tyvärr blev pannkaka... Tråkigt, men men. Jag har tid att blogga i alla fall ;)

C ya then!

Ingen har väll undgått nyheten om hockey-pappan som lämnade sin son utanför idrottshallen i minusgrader, utan ytterkläder och körde hem utan honom för att han spelade ”för dåligt” på matchen? För jävligt är det, rent ut sagt. Pojken är 10 år. Det var en annan tränare som hittade honom och fick in honom i värmen. När denne ringde upp pappan vägrade han hämta sitt barn.


(Det är inte den pojken på bilden)

Jag kan bara inte förstå hur man kan göra något sådant, hur man kan behandla sitt eget barn, sitt kött och blod, det mest värdefulla i ens liv, på det sättet. Den stackars killen kommer ju få men för livet efter att ha växt upp med en sådan förälder. Det är inte rimligt att ha så stora förväntningar på ett barn, ännu orimligare är bestraffningsmetoden. Jag tänker ofta på hur vuxna människor, framförallt män, beter sig vid sportsamanhang. Huliganer som vandaliserar områden och slår halvt ihjäl varandra, som kastar saker och till och med springer in på plan från läktaren, och hur föräldrar pressar sina barn att bli världsstjärnor. Det är helt sinnessjukt… Jag förstår inte att samhället inte reagerar starkare?

Det är ju totalt vrickat och ändå verkar det vara halvt accepterat att flippa ur om favoritlaget inte vinner. Glädjen för idrott och dess egentliga syfte försvinner totalt, det enda som betyder något blir att vinna. Kommer denna 10-åriga pojke någonsin tycka att det är kul med hockey igen? Eller gjorde han ens det från början, det var kanske pappan som tvingade honom att spela? Jag hoppas verkligen att folk börjar ändra attityd gentemot det här, att man redan vid tidig ålder lär sina barn att det inte är hela världen att förlora, och att folk som det här hockey-pappan får straffet de förtjänar…

Man ska älska sina barn mer än något annat, och mycket, mycket mer än att vinna...

-.-

Saknar...

All den där blogg-inspirationen är som bortblåst just nu tyvärr... Hoppas den kommer tillbaks imorgon!

Just nu sitter jag i källaren framför tv:n i källaren. Vi tittar på The Voice Sverige, helt ok. Lite för "platt" program för min smak kanske, men ändå ganska kul att titta på. Och om det blir alldeles för tradigt kan man ju fästa blicken på Salo <3.



Gud vad traaadigt att The Ark inte spelar längre...

Om cirka fyra månader fyller jag 18... 18?!! A-r-t-o-n. När jag ser bilder på mig själv tycker jag att jag ser max ut som 14 typ... Haha, nej, kanske inte, men i alla fall inte 18? Jag känner mig inte som 18... Då blir man ju vuxen typ, man ska vara mogen och självständig och allt det där. Jag känner mig visserligen inte som något litet barn, men jag är absolut inte "vuxen-mogen".



Ända sedan man var liten har man ju tänkt på "när man blir stor"... Vad ska man jobba som, vart man ska bo, hur många barn man ska ha. Det har jag i alla fall. För 13 år sedan löd mina svar ungefär såhär: Jag ska vinna på lotto, jag och min man ska bo i källaren hos mamma och pappa, jag ska inte ha några barn men hur många olika djur som helst. Minns hur jag som femåring, efter djupa framtids-funderingar, med ångesten i halsgropen, frågade mamma om jag kunde få bo hos henne och pappa föralltid.

”Självklart” svarade hon och all min oro försvann på några sekunder i hennes trygga famn.

Hade jag ställt den frågan idag tror jag inte jag hade fått samma svar, haha, även om jag vet att jag är lika älskad. Såklart vill jag ju inte bo hemma föralltid heller, vissa dagar känns det som om jag kunde flytta ut direkt. Men ibland, efter att ha sett på nyheterna om hur världsekonomin rasar, hört folk prata om den höga ungdomsarbetslösheten eller träffat människor som kämpar för att få budgeten att hålla, då blir jag sådär orolig och undrar om jag någonsin kommer klara mig själv. Och eftersom alternativet att bo hemma i all evighet egentligen inte är något alternativ, finns det inget sätt att få den där ångestklumpen att försvinna.

Den växer varje gång jag får ett resultat som är sämre än MVG i skolan, den växer varje gång jag ser att någon får ett bättre resultat än mig (och det är det ju alltid någon som har) och den växer när jag känner att jag inte kan något jag ”borde” kunna.

Jag är inte orolig för att jag inte kommer överleva, på något sätt kan man ju alltid försörja sig med ett mindre bra jobb och leva snålt, inget ”fel” med det. Men jag vill mer, jag vill ha ett kul, välbetalt och intressant jobb. Jag vill bo i ett fint hus, kunna åka på skidsemestrar och solsemestrar utan att behöva spara i flera år. Jag vill göra karriär och vara en sådan som lyckas, på alla plan.

Väldiga i-lands problem, jag vet, egentligen är det sjukt bortskämt att ha ångest över något sådant när hur många människor som helst lever i misär och knappt har mat för dagen. Men jag är bortskämd, och hur mycket jag än försöker kan jag hemskt nog inte se mig själv nöjd i en etta i någon förort, leva på bidrag och aldrig åka utomlands. Gud, nu skäms jag faktiskt lite…

Ett ärligt inlägg blev detta i alla fall, lite deepshit talk såhär sent på kvällen..

God natt!

Känner att bloggsuget har letat sig tillbaka till mig igen, risken är dock att det försvinner i samband med att skolan börjar den 10:e igen... Men tills dess kan jag ju passa på!

Känner att jag har mycket inspiration till inlägg, så kommer nog dyka upp ett helt gäng de kommande dagarna.

Idag har det inte hänt något speciellt direkt, blåser och regnar här nere i Skåne. Kan dock tänka mig att vädret har varit liiiiite värre uppåt i landet efter att ha sett nyheterna de senaste veckorna. Vaknade klockan tolv idag (sjukt skönt med lov!!) trots att jag somnade strax innan 00.00...? Typ sovit i tolv timmar! Ovanligt mycket för att vara jag, det sägs ju att 8 timmar är det ideala, under skolterminer blir det väll ungefär 6-7 per natt för mig. Och jag har märkt att det tar jättelång tid för mig att "ställa om mig" ifrån detta och sova längre. Tar liksom en vecka innan jag lyckas ta mig över 8-timmars sträcket när jag är ledig, jag vaknar efter 6-7 timmar av mig själv annars. Det kvittar om jag lägger mig tidigt eller sent. Att sova ut på helgen efter fem dagar i skolan funkar alltså inte för mig.


Ser inte ut att bli så fint imorgon heller :(

Så efter frukosten och lite slappande fick jag släpa mig ut på lunchpromenad med hunden. Även om det blåste och regnade lite valde jag att klä mig ganska tunt, inte så att jag frös men precis på gränsen, för jag tänkte ta en joggingtur direkt efteråt. Så på med regnjackan och ut i ovädret. Ninja (vår hund) som har tjock päls tycker bara det är härligt med gråmulet, kyligt väder. Hon var på ovanligt piggt humör, och rundan som jag hade planerat som ”halvlång” blev inte riktigt som jag tänkt mig… Varje gång som jag tänkte vika av mot en stig som ledde hemåt ställde hon sig i riktning mot en annan och såg på mig med stora, ledsna hundögon… Den ”halvlånga” rundan blev tillslut nästan två timmar lång, och precis efter vi hade svängt in på stigen som man måste följa en lång bit innan man kan svänga av började det spöregna på riktigt, på slutet var det till och med snöblandat.

Kom hem genomvåt och iskall, dock med en nöjd och glad hund. Min hud var helt röd och det stack sådär obehagligt ni vet, typ tusennålar, när jag blev varm igen. Jag kan säga att jag struntade i den där joggingrundan efteråt…

Men vad gör man inte för världens finaste hund <3

Hej hej, till dem som nu läser detta... :)
Har ju inte skrivit här på evigheter så jag gissar på att det är typ... ingen? Har liksom inte ork eller tid för det. Blev dock lite sugen nu, efter några dagars jullov och ledighet. Hoppas alla har haft det lika super som jag under julen/mellandagsrean/nyår!

Julen firades med en del pappas sida av släkten; farmor, faster och kusin. Och vår familj såklart. Mysigt <3 , men måste säga att bristen på snö drog ner min julstämning en hel del... Bästa julklappen blev nog ett fett presentkort på väla som jag kunde köpa pjäxor för (mamma och pappa vågade såklart inte köpa några utan att jag provat först). Det blev ett par från Nordica, speedmachine ngt tror jag de hette. Så här ser dem ut:


Snygga, right?? :D

Nyårsafton var ju i förrgår, riktigt roligt! Jag gillar nyår, det är en av de få gångerna på året då man kan slå på stort ordentligt med smink och kläder utan att det känns överdrivet. Inte för att jag är mest glamorösa, haha, min nyårs outfit är nog vadmånga har på sig på "vanliga" fester, men jag kände mig piffig i alla fall! :)

Tyvärr hade jag ingen kamera med mig, så kan inte lägga upp någon bild... Kanske dyker det upp någon okej på facebook som jag kan sno! 

  
Nyår spenderade jag på tre olika ställen i år faktiskt. Började med familj + vänner till familjen, bland annat finaste Josefins familj (best friend <3). Det vill man verkligen inte missa, inte minst för maten.... :) Efter det drog jag, Jossi och hennes syster vidare till en förfest med sköna vänner hos en tjejkompis som bor väldigt nära. Perfekt, för då kunde vi sticka tillbaks en snabbis vid tolv för att se på när päronen smällde raketer. För ärligt talat, vad är nyår utan ordentliga raketer? Föräldrarnas bomber slår ju faktiskt kompisarnas kinapuffar...... :))

Sedan var det bara att bege sig tillbaks till gänget och så gick vi alla vidare till en efterfest längre upp i byn. En kompis skulle flytta efter nyår, och hade en ganska tom lägenhet som antagligen ändå skulle frächas upp senare, så varför inte stöka till det ordentligt? Typ 30 galna pers i en trea, sjukt kul! :D