När jag blir stor
Om cirka fyra månader fyller jag 18... 18?!! A-r-t-o-n. När jag ser bilder på mig själv tycker jag att jag ser max ut som 14 typ... Haha, nej, kanske inte, men i alla fall inte 18? Jag känner mig inte som 18... Då blir man ju vuxen typ, man ska vara mogen och självständig och allt det där. Jag känner mig visserligen inte som något litet barn, men jag är absolut inte "vuxen-mogen".
Ända sedan man var liten har man ju tänkt på "när man blir stor"... Vad ska man jobba som, vart man ska bo, hur många barn man ska ha. Det har jag i alla fall. För 13 år sedan löd mina svar ungefär såhär: Jag ska vinna på lotto, jag och min man ska bo i källaren hos mamma och pappa, jag ska inte ha några barn men hur många olika djur som helst. Minns hur jag som femåring, efter djupa framtids-funderingar, med ångesten i halsgropen, frågade mamma om jag kunde få bo hos henne och pappa föralltid.
”Självklart” svarade hon och all min oro försvann på några sekunder i hennes trygga famn.
Hade jag ställt den frågan idag tror jag inte jag hade fått samma svar, haha, även om jag vet att jag är lika älskad. Såklart vill jag ju inte bo hemma föralltid heller, vissa dagar känns det som om jag kunde flytta ut direkt. Men ibland, efter att ha sett på nyheterna om hur världsekonomin rasar, hört folk prata om den höga ungdomsarbetslösheten eller träffat människor som kämpar för att få budgeten att hålla, då blir jag sådär orolig och undrar om jag någonsin kommer klara mig själv. Och eftersom alternativet att bo hemma i all evighet egentligen inte är något alternativ, finns det inget sätt att få den där ångestklumpen att försvinna.
Den växer varje gång jag får ett resultat som är sämre än MVG i skolan, den växer varje gång jag ser att någon får ett bättre resultat än mig (och det är det ju alltid någon som har) och den växer när jag känner att jag inte kan något jag ”borde” kunna.
Jag är inte orolig för att jag inte kommer överleva, på något sätt kan man ju alltid försörja sig med ett mindre bra jobb och leva snålt, inget ”fel” med det. Men jag vill mer, jag vill ha ett kul, välbetalt och intressant jobb. Jag vill bo i ett fint hus, kunna åka på skidsemestrar och solsemestrar utan att behöva spara i flera år. Jag vill göra karriär och vara en sådan som lyckas, på alla plan.
Väldiga i-lands problem, jag vet, egentligen är det sjukt bortskämt att ha ångest över något sådant när hur många människor som helst lever i misär och knappt har mat för dagen. Men jag är bortskämd, och hur mycket jag än försöker kan jag hemskt nog inte se mig själv nöjd i en etta i någon förort, leva på bidrag och aldrig åka utomlands. Gud, nu skäms jag faktiskt lite…
Ett ärligt inlägg blev detta i alla fall, lite deepshit talk såhär sent på kvällen..
God natt!
